Subkulturella modetrender kulturrevolutionen glömde

I beaktandet av musik som mer än vibrationer i luften, som ett mångfacetterat fenomen med många utgreningar, trampar man ofta in på spåret av musik som ett kulturellt fenomen. Frågorna blir många och svaren dras ofta upp med roten i en snårskog av personliga erfarenheter som slagit rötter i vår identitet och självbild.

Om man inte är försiktig kan man dra upp mer än man faktiskt klarar av att läka. Den sociologiska sjukan anas den som inte klarar av att knoppa av ett avgränsat område med den rationella subjektivismen som verktyg, och plantera den i mer bördig jord. Många av klonerna dör i processen.

Kultur är förändring i mötet med den andre. Vissa vill man dock inte möta alls, som skinnklädda discoknuttar från 80-talet. Bilden ovan lämnas inte bara som varnagel till kommande generationer, utan även med en förhoppning om den fredliga kontrarevolutionen i garderoben.

Men å andra sidan, varför ersätta ett socialiserat synsätt gällande estetik med ett annat? I relativismens suddiga domäner gör man dock nog klokt i att inte fråga så mycket om man inte vill vakna en dag som något sprattlande Kafaistiskt efter en misslyckad abort med intryckt galje. ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” utan dom stora sanningarna. Dom små sanningarna är inte långt efter till slaktbänken.

Med kniven mot strupen börjar man dock fundera. Än sen då?! Går det inte att placera den positiva känslan som drivkraft för den konstruktiva tanken, oavsett hur objektivt det är? Det är då man kan läsa den tredje paragrafen en gång till och börja fundera över de subjektiva åsikternas rationella arkitektur.