Ladytron på ryggen av en retroskoter

Hultsfredsfestivalen 2003 var i full rullning. Festivaldimman hade lagt sig som en löskokt gröt om medvetandet och jag irrade runt på området i jakt på behagfulla upplevelser av de allehanda slag som tänkas uppenbara sig vid rådande tillställningar. Plötsligt finner jag mig stirrandes på en scen intagen av ett gäng svältfödda electropopare i indiemundering. Svartfärgade kalufser rör sig knappt när dom lätt håller takten med huvudena, totalt dränkta i kemikaler och hårspray. Bakom ett elektroniskt trumset sitter en ledsen kille och tvingas låta som en trummaskin, och det är just det jag fascineras mest över i föreställningen. Beatsen är inte som man väntar sig ska komma från en livetrummis, van som man är med det västerländska rockparadigmet.

Det låter electropop fast med en uppkäftig kant. Mer melankoliskt än Le Tigre, som om man tryckt en svartfärgad lösnagel i ögat på dom, pressat ut ögat och i den efterföljande desperationen över ett bittert våldsdåd manifesterat känslorna i en lätt distad popförpackning. Som att hitta Madonna strypt i en container, helt inlindad i gladpack. Lättsmält och portionsförpackat men med en farlig bismak.

Men musik genererar vilt skilda upplevelser. Det var ungefär ett år sedan nu när jag fick reda på att en kompis dött helt plötsligt. Dödsbeskedet kom ackompanjerat av Ladytrons “Destoy Everything You Touch”, vilket om inte förstörde så i alla fall förändrade betydelsen av låten. Den subjektiva tolkningens föränderliga karaktär blev exemplifierad på ett mindre angenämt sätt. Ett år senare lyssnar jag på deras nya skiva, Velocifero, som läckte ut på internet den 11:e april. Titeln kommer från en gammal ful retroskoter som man enligt mytbildningen puttrade runt med i bergsområden i 60-talets Italien, men enligt en av gruppens grundare Reuben Wu betyder “bringer of speed”.

Vilken sorts “speed” om man får fråga? Drogromantiken kommer inte som någon chock för den som är insatt i electroclash-kulturen, där amfetaminet hör till det vardagliga, närmast banala – ett sätt att orka med ännu en dag. En sträng till frukost innan det är dags att dra på sig kajallinjen, torka lite näsblod och sätta sig i soffan för att komponera nya klubbdängare på synthen. Med förtvivlade skrik kan man en morgon dock inse att stashen har sinat, på vilket följderna ter sig närmast uppenbara; man stampar igång skotern och åker i rask takt till sin lokala langare. Och det är min upplevelse av den här skivan – att vara på väg. En framåtrörelse i tiden och rummet. Att se ett senindustriellt landskap susa förbi på ryggen av ett antikt motordrivet färdmedel. Att med darriga händer och stirrig blick sakta men säkert nå fram till sitt mål. Bara över krönet, så…

I indiebranschen finns det stora krav på att vara stylish.