Nu är designen på last.fm uppdaterad. Ett riktigt bra ansiktslyft! Har du inte ett konto där, så är det dags att skaffa ett omedelbums.
Jun
01
Hallucinogen, aka Simon Posford, levererade 2002 ett album: In Dub. Simon utgör tillsammans med Raja Ram Shpongle. En av de bättre låtarna på albumet är spår fem, LSD. I oktober håller Shpongle konsert i London.
Maj
25
Denna kvinna sänder två gånger dagligen i en lokal-tv station. Hon tjänar 2,5 miljoner dollar varje år. Det måste vara tröttsamt.
Maj
25
Ocean breathes salty är en låt från plattan Good news for people who love bad news av gruppen Modest Mouse. Min vän, Varbergaren har flera gånger rekommenderat dem till mig. Modest Mouse upptäckte han via indiemainstream-såpan OC. Inget fel med det.
Mark Kozelek är en intressant snubbe, 2001 släppte han plattan What’s Next To The Moon, de flesta låtarna är covers av AC/DC-låtar, fast fullständigt rearrangerade till stilla sing/songwriter-sånger.
Så har det också gått till när Mark och hans band Sun Kil Moon spelade in skivan Tiny Cities. Det är en hel skiva med Modest Mouse-covers. Och av någon anledning tycker jag att det är så mycket bättre.
Speciellt den förstnämnda låt som ni kan lyssna på nedan.
Maj
24
I beaktandet av musik som mer än vibrationer i luften, som ett mångfacetterat fenomen med många utgreningar, trampar man ofta in på spåret av musik som ett kulturellt fenomen. Frågorna blir många och svaren dras ofta upp med roten i en snårskog av personliga erfarenheter som slagit rötter i vår identitet och självbild.
Om man inte är försiktig kan man dra upp mer än man faktiskt klarar av att läka. Den sociologiska sjukan anas den som inte klarar av att knoppa av ett avgränsat område med den rationella subjektivismen som verktyg, och plantera den i mer bördig jord. Många av klonerna dör i processen.
Kultur är förändring i mötet med den andre. Vissa vill man dock inte möta alls, som skinnklädda discoknuttar från 80-talet. Bilden ovan lämnas inte bara som varnagel till kommande generationer, utan även med en förhoppning om den fredliga kontrarevolutionen i garderoben.
Men å andra sidan, varför ersätta ett socialiserat synsätt gällande estetik med ett annat? I relativismens suddiga domäner gör man dock nog klokt i att inte fråga så mycket om man inte vill vakna en dag som något sprattlande Kafaistiskt efter en misslyckad abort med intryckt galje. “Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” utan dom stora sanningarna. Dom små sanningarna är inte långt efter till slaktbänken.
Med kniven mot strupen börjar man dock fundera. Än sen då?! Går det inte att placera den positiva känslan som drivkraft för den konstruktiva tanken, oavsett hur objektivt det är? Det är då man kan läsa den tredje paragrafen en gång till och börja fundera över de subjektiva åsikternas rationella arkitektur.
Maj
23
Ljudvågor blir visuella, stiger ur en perception till förmån för en annan. Ändå dansar dom tillsammans. En fantasi med soundtrack.
Maj
19
1971 släpptes Knutna Nävars första skiva “Internationalen och andra arbetarsånger” på KPML(r):s förlag Proletärkultur, som bland annat även släppt Dan Berglund. Det var en färgsprakande hyllning till arbetarklassen, där klassiska arbetarsånger framfördes i tidsenlig proggtappning. I egenskap av hovmusikanter till partiet skrevs hitlåtar som “Proletären” och “Lär av historien”, men det var dock inte förrän 1973 och “De Svarta Listornas Folk” som soundet fick det som kom att karaktärisera bandet.
Hjältar i klasskampens tjänst.
Knutna Nävar är i dagsläget mest ett skämt, om det nu inte redan var det under 70-talet. När man hör låtar som “Sången om Stalin” aktualiseras troligtvis valet om huruvida att dra öronen åt sig måhända kanske inte är en så dålig idé ändå. Inte nog med att ignoransen inför vad som hände i Sovjetunionen resulterade i att man blundade för dikatur och förtryck, utan man svalde dessutom personkulten kring diktatorn och massmördaren Stalin till den grad att man gjorde en egen hyllningslåt till hans ära. Även detta kan man i dagsläget se tillbaka på som något komiskt. 2007 framför Gudrun Schymans barnkör “Sången om Stalin” i TV4.
Maj
19
Hultsfredsfestivalen 2003 var i full rullning. Festivaldimman hade lagt sig som en löskokt gröt om medvetandet och jag irrade runt på området i jakt på behagfulla upplevelser av de allehanda slag som tänkas uppenbara sig vid rådande tillställningar. Plötsligt finner jag mig stirrandes på en scen intagen av ett gäng svältfödda electropopare i indiemundering. Svartfärgade kalufser rör sig knappt när dom lätt håller takten med huvudena, totalt dränkta i kemikaler och hårspray. Bakom ett elektroniskt trumset sitter en ledsen kille och tvingas låta som en trummaskin, och det är just det jag fascineras mest över i föreställningen. Beatsen är inte som man väntar sig ska komma från en livetrummis, van som man är med det västerländska rockparadigmet.
Det låter electropop fast med en uppkäftig kant. Mer melankoliskt än Le Tigre, som om man tryckt en svartfärgad lösnagel i ögat på dom, pressat ut ögat och i den efterföljande desperationen över ett bittert våldsdåd manifesterat känslorna i en lätt distad popförpackning. Som att hitta Madonna strypt i en container, helt inlindad i gladpack. Lättsmält och portionsförpackat men med en farlig bismak.
Men musik genererar vilt skilda upplevelser. Det var ungefär ett år sedan nu när jag fick reda på att en kompis dött helt plötsligt. Dödsbeskedet kom ackompanjerat av Ladytrons “Destoy Everything You Touch”, vilket om inte förstörde så i alla fall förändrade betydelsen av låten. Den subjektiva tolkningens föränderliga karaktär blev exemplifierad på ett mindre angenämt sätt. Ett år senare lyssnar jag på deras nya skiva, Velocifero, som läckte ut på internet den 11:e april. Titeln kommer från en gammal ful retroskoter som man enligt mytbildningen puttrade runt med i bergsområden i 60-talets Italien, men enligt en av gruppens grundare Reuben Wu betyder “bringer of speed”.
Vilken sorts “speed” om man får fråga? Drogromantiken kommer inte som någon chock för den som är insatt i electroclash-kulturen, där amfetaminet hör till det vardagliga, närmast banala – ett sätt att orka med ännu en dag. En sträng till frukost innan det är dags att dra på sig kajallinjen, torka lite näsblod och sätta sig i soffan för att komponera nya klubbdängare på synthen. Med förtvivlade skrik kan man en morgon dock inse att stashen har sinat, på vilket följderna ter sig närmast uppenbara; man stampar igång skotern och åker i rask takt till sin lokala langare. Och det är min upplevelse av den här skivan – att vara på väg. En framåtrörelse i tiden och rummet. Att se ett senindustriellt landskap susa förbi på ryggen av ett antikt motordrivet färdmedel. Att med darriga händer och stirrig blick sakta men säkert nå fram till sitt mål. Bara över krönet, så…
I indiebranschen finns det stora krav på att vara stylish.
Maj
19
Ni vet när man står på dansgolvet och sen blir förlorad. När basen slår hårdare, högre än hjärtslagen och när orden tar dig högre än himlen.
Jag tror att det blir så med Kleerups debutplatta. De som redan har fått lyssna på den säger att den är magisk. Det enda jag kan göra är att vänta.
